Visar inlägg med etikett ori ett lag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ori ett lag. Visa alla inlägg

torsdag 29 februari 2024

Preussisk ordlista

God morgon. Dagens bloggpost listar några preussiska ord.




Härmed en kort preussisk ordlista.

Dessa ord måste man kunna i Det nygamla rikets verklighet. För det "nygamla rike" vi bygger, det arkeofuturistiska imperium vi ska skapa, vårt "vita rymdimperium", är preussisk rigorism en av beståndsdelarna. Det är uppdragstaktikens, eld-och-rörelsens och förintelseslagets evangelium helt enkelt.

Nu börjar listan...



AUFTRAGSTAKTIK -- "här är uppgiften, lös den fritt". Ett fundament i germansk krigskonst.

FELDGRAU -- uniformsfärg använd av Tyskland 1910-1945. Se bild, med 1914 års variant.

GENERALSTAB -- fristående organ som ständigt planerar för krig.

HERBSTÜBUNG -- arméns höstövning, en tradition grundlagd av Fredrik den store.

IMMEDIATVORTRAG -- den preussiske generalstabschefens rätt att direkt meddela sig med kungen. Denna princip rådde från låt säga 1700-talet och till det tyska imperiets undergång 1918. Sedan, med kungadömet borta, försökte Ludwig Beck som generalstabschef att propsa på en dylik "direktkanal" till Hitler, men då var läget förändrat.

KESSELSCHLACHT -- "kittelslag", inringningsslag, förintelseslag à la Cannae, Fraustadt, Sedan, Tannenberg, Minsk-Smolensk 1941.

"KRIEG MOBIL" -- ordagrant den order, i juli 1870, som satte den preussiska armén på krigsfot mot Frankrike.

KRIEGSAKADEMIE -- den tyska krigshögskolan i Berlin, inrättad under tidigt 1800-tal.

KRIEGSPIEL -- spel som lär officeren att fatta beslut.

SCHWERPUNKT -- tyngdpunkt, platsen där man kraftsamlar.

SETTELBEFEHL -- kortorder "ur sadeln", kompletterande order som ges under slagets gång. Man måste alltså inte satsa allt på en stor, allomfattande, alltför detaljerad order i början som täcker in alla eventualiteter. Den ska i princip bara ange riktlinjerna; kortorder efter hand korrigerar skeendet.



Relaterat
Clausewitz
Gösta Borg
Det vita rymdimperiets grunddokument
Trotylstorm i öster på Logik.se, 249:-
Den omöjliga friheten (novell)
Frankrikes stagnation och tillbakagång gentemot Tyskland
Bild av tysk infanterist 1914 ur Military Uniforms -- The Splendour of the Past (1973)

onsdag 29 mars 2023

Clausewitz -- några anteckningar

In Swedish. -- Carl von Clausewitz var en vis man. Och militär. Han förenade i sitt väsen "pennan och svärdet", kan man säga.




1792-1815 utkämpades koalitionskrigen. Det var "alla mot Frankrike, alla mot Napoleon".

När Napoleon slutligen besegrats vid Waterloo 1815 inträdde en ny tid. En tid som kallats restaurationen.

Europa slickade såren efter kriget. Så även Preussen.

Vi kan inte här gå in på vad det betydde i form av preussiska reformer, eller uteblivna preussiska reformer.

Vi ska här bara porträttera Carl von Clausewitz. Som var preussare. Men detta blir mest en översikt över hans allmänna visdom som krigstänkare plus en kort biografi. Preussens historia lämnas i stort sett därhän.

+++

1815 hade Preussen för sin militärledning tre grenar: Krigsministeriet, Generalstaben och Krigsakademin. Den sistnämnda var en högre krigsskola; därunder fanns grundläggande krigsskolor för de olika truppslagen.

1815 var Clausewitz chef för krigsakademin. Hans essä Om kriget blev ett prydligt resultat av den tankefrihet som omhuldades där och i Generalstaben.

Med tiden fick verket relativt stor betydelse. Den är en av de få levande klassikerna inom militärskrifternas område. Endast Sun Tzus Om krigskonsten har samma status: detta att läsas om och om igen, inte bara av militärer utan även av politiker, akademiker och bildningsintresserad allmänhet.

+++

Sun Tzus bok är kort, Clausewitz’ något längre – men den senare har förvisso eviga visdomar strödda över sina 600+ sidor. Clausewitz har lyckats med att intuitivt fånga krigets väsen och många av dess aspekter. Han är inte systematisk à la Jomini och Willisen, tack och lov. Ty till skillnad från dem har han intuitiv blick för allmänna drag och eviga sanningar.

Clausewitz' attityd kan beskrivas som ”master of the obvious”. Han var till exempel den förste som skilde mellan taktik och strategi. Rokokons krigstänkare (såsom de Saxe) hade inte denna distinktion klar för sig. Men under koalitionskrigen började man förstå dessa begrepp och Clausewitz var den förste som formulerade detta. Således var taktik konsten att utkämpa slag och strategi var den överordnade planen för ett krig.

Uttryckt av honom själv så lät det så här: ”Enligt vår indelning utgör taktiken läran om stridskrafternas användning i strid och strategin läran om stridens utnyttjande för att nå krigets syfte.” [s. 88]

Vidare så klargjorde Clausewitz att krig inte är något självändamål. Ty det är den politiska nivån som styr krigsväsendet. Kriget är ”ett politiskt instrument, en fortsättning av den politiska dialogen, ett genomförande av denna med andra medel”. [ibid s. 42]

+++

Clausewitz' bok är full av belysande påståenden. Kort sagt: visdom. Såsom att krig är en kamp mellan viljor. Krig är kamp, användning av våld; att däremot utkämpa ett oblodigt fälttåg är önsketänkande. Man måste alltid vara beredd att strida för sina krigsmål. Att leva på hoppet straffar sig, särskilt i krig; där leder vagt och mjäkigt beteende till katastrof.

Krig kan inte beräknas i formler, ansåg Clausewitz. Krig är en duell där omätbara faktorer som stridsmoral, vilja, rädsla, otillräcklig information (”fog of war”) präglar skeendet. Denna visdom finns idag förmedlad i inledningen till varje armédoktrin av rang – i Sverige, Tyskland, USA, ja överallt.

Krig är inget privat schackspel för militärer. Det angår hela samhället. I så fall är för politikern kriget ett instrument, för folket är det en naturkraft, för militärer är det en kreativ verksamhet. Så visst, med denna sin kreativa attityd ser militärer det hela som ett schackspel, och de gör rätt i att leva sig in i spelet och sätta alla kreativa klutar till för att vinna – men jämte det är kriget en elementär kraft, en naturkraft som släpps lös, som ibland är svår att hejda. Politiker bör veta det och i övrigt agera som om det går att kontrollera.

+++

Clausewitz’ bok är en skrift för tänkande militärer och alla andra med intresse för väpnad konflikt. Det är inte en skrift för lärda pedanter. En tendens i boken som visar detta är att den inte går för djupt in i sådant som krigshistoria och hävdvunnen teori. Men samtidigt finns den krigshistoriska klangbotten där. Dessutom finns en tendens att skapa, om inte en krigsteori, så åtminstone ett axiomsystem för krigsverksamheten.

Vi har redan gett exempel på sådana axiom. Såsom att kriget är en duell, en kamp mellan viljor. Och att kriget är en fortsättning av politiken.

Fler sådana axiom kan vara ”anfallets avtagande kraft” som kan leda till ”slagets kulminationspunkt”; bortom denna punkt finns rekylen, bakslaget.

Ännu ett av hans axiom är ”begynnande tveksamhet innebär redan förlorad jämvikt”... Och: ”Krig är en så allvarlig syssla att de misstag som beror på barmhärtighet är de värsta”. Och: ”Krigets väsen förutsätter mänsklig svaghet och är helt inriktad på denna”. Och denna: ”Krig förs i själva verket mera till försvar än till angrepp. ... [Därför bör] just de svaga, eller den sida som måste försvara sig, alltid vara väpnad för att inte bli överrumplad.”

Slutligen en visdom signerad Clausewitz om det tyska folkets särart, efter Görlitz: det tyska folket är inte krigiskt, det är soldatiskt. Således är Preussens militarism inte osmani-turkisk; den är något eget, något ”preussiskt”, en mer återhållsam och nykter form av krigiskhet.

+++

Carl von Clausewitz (1780-1831) framstår som något av krigarmunk, en prästerlig typ, och en förfader i hans preussisk-magdeburgska släkt hade varit professor i teologi i Halle. Släkten var medelklass men adlades senare. Clausewitz far hade varit officer under Fredrik den store men var vid tiden för sonens födelse tjänsteman i skatteförvaltningen.

Clausewitz tog som tolvårig värvning som officerskadett och strax (1793) var han med om en strid i en kampanj mot fransmännen i Rhenlandet. Därefter gick hans land, Preussen, in i en fredsperiod ända till 1806, och nu ägnade sig Clausewitz bland annat åt allmänteoretiska studier. 1801 antogs han till det som skulle bli den preussiska Krigsakademin där han studerade under Scharnhorsts ledning. Denne övertygade sin elev om betydelsen av att studera krigshistoria.

Clausewitz klarade den treåriga stabskursen briljant. Nu blev han adjutant åt en prins och fritiden ägnade han åt skriftställeri inom militärvetenskapen. 1805 publicerade han till exempel en uppsats där begreppen taktik och strategi definierades.

Clausewitz var med i slaget vid Jena 1806. Han fick därmed se sönderfallet för den preussiska militärmaskinen med egna ögon. Han insåg genast att problemet var förstelning och dogmatism. Efter att ha suttit ett tag i fransk fångenskap återvände han 1807 till Preussen. Han deltog nu i reformarbetet under Scharnhorst, Gneisenau och von Stein.

+++

Nästa stora händelse var Napoleons anfall på Ryssland 1812. Preussen stod på Napoleons sida så Clausewitz gick i rysk tjänst. Han deltog bland annat vid Borodino, där han för sin insats dekorerades med ”Gyllene svärdet”, en orden instiftad av Peter den store.

Clausewitz såg sin utrikestjänst som patriotisk och i Preussens intresse. Det var den också; Napoleons välde över Preussen försvagades i och med nederlaget i öster. Men formellt sågs Clausewitz’ trädande i rysk tjänst som illojalt så Clausewitz kunde inte som preussare utkämpa det frihetskrig som nu bröt ut. Istället var han stabschef i en rysk kår vid denna tid. Föst 1814 kunde han återgå under Preussens fana, nu som överste. 1815 var han stabschef i preussiska 3. kåren. Detta var i det fälttåg som utmynnade i slaget vid Waterloo.

Under den restaurationstid som följde var liberaler som Clausewitz inte så populära i Preussen. Så han hankade sig fram som stabschef åt Gneisenau i Koblenz. Senare blev han general och direktor för Krigsakademin. Han hade inte så mycket att göra på denna post, hans tjänst var rent administrativ, så han hade därmed tid att skriva det som skulle bli Om kriget.

Clausewitz avled under nedslåendet av det polska upproret 1830, där han ådrog sig kolera. Han var då stabschef åt Gneisenau i dennes observationskår.

+++

Om kriget gjorde i början inte så stort intryck. Det var först när Moltke den äldre puffade för den som den blev ett begrepp. Men även då och senare var Clausewitz’ inflytande kanske inte främst bland militärer utan på ett mer vagt, politiskt-strategiskt plan. Lenin var till exempel påverkad av Clausewitz’ idéer. I preussisk doktrin påverkade Clausewitz förvisso Moltke, och båda påverkade Alfred von Schlieffen. Denne var generalstabschef i början av 1900-talet; han blev då den store militärgurun, och som sådan påverkade mer direkt den preussiska officerskåren med sina skrifter. Hos honom kom tysk doktrin, baserat på krigshistoria och Moltkes och Clausewitz axiom, att bli tämligen väl satt på pränt.

Men ingen allmänläsare tar idag till sig Schlieffen. Det är Clausewitz som är symbolen för militärvisdom. Och gott så. Han är västerlandets Sun Tzu. Han är preusseriets predikant, soldatismens hävdvunna röst i världen.

Om kriget är en hörnsten i varje preussisk vurmares bokhylla, jämte Schlieffens Cannae och Moltkes Lefnadssaga, bref, tal.



Litteratur
Carl von Clausewitz. Om kriget. Bonniers 1991 [Detta är en översättning av hela verket plus bl.a en inledning av Alf W. Johansson. Johanssons korta text har en biografisk skiss som varit av nytta för ovanstående biografi.]
Carl von Clausewitz. Krig och krigföring. Ett urval redigerat, översatt och med inledning av Jarl Gallén. Fahlcrantz & Gumælius Bokförlag 1942 [Detta är som titeln antyder ett urval av Om kriget. Därtill finns sådant som Clausewitz' politiska predikan "Drei Bekentnisse".]
Walter Görlitz. The German General Staff – Its History and Structure 1657-1945. Hollis and Carter 1957



Relaterat
Bismarck
Trotylstorm i öster
Ernst Jünger -- en biografi
Slaget vid Borodino av baron Lejeune. Tavlan målades 1822

tisdag 8 november 2022

Falklandskriget 1982

In Swedish. -- Här på bloggen skärskådar vi ibland efterkrigstidens krig. Nu är det dags för Falklandskriget 1982.




Här ska vi behandla Falklandskriget 1982. Det är ett krig under efterkrigstiden; det är ett av många krig efter 1945. Flera andra sådana krig har tidigare behandlas på bloggen. De är:
. Mellanösternkrig 1956-1973
. Afghanistankriget 1979-1989
. Gulfkriget 1990-1991
Men nu gäller det alltså Falklandskriget. Vi börjar med en liten "in medias res"-dragning, en titt på det avgörande skedet strax innan den brittiska insatsen blev verklighet. Sedan blir det politisk-historisk bakgrund och sedan är cirkusen igång.



Amiral Leach

Falklandskriget 1982 har sina intressanta aspekter. Bland annat i början, på det militärpolitiska planet på brittisk sida.

Till exempel: när talet om ivägsändande av en task force blivit aktuellt på våren 1982 tänkte amiral Leach, förste sjölord: det gäller att passa på nu, om några år kommer vi inte att ha denna förmåga... Om några år kommer inga brittiska hangarfartyg (såsom Hermes och Invincible) att finnas kvar längre i organisationen, ej heller landstigningsfartyg (landing platform dock aka. amphibious assault ship såsom Fearless och Intrepid). Då kommer bara ubåtsjaktfartyg att finnas och man kan inte skapa en strike force runt sådana; man måste för detta ha capital ships såsom hangarfartyg. Och för landstigning på fientlig kust behövs landstigningsfartyg som ovan för att skicka iland markstyrkor.

Det handlade om att till Sydatlanten sända en task force, en marin expeditionsstyrka. Detta var Falklandskrigets avgörande politiska drag från britternas sida. Låt oss titta närmare på hur turerna gick inför detta beslut.



Bakgrund

Sedan 1800-talet hade Storbritannien en koloni utanför Argentinas kust. Det var Falklandsöarna. Geografiskt hörde den så klart till Sydamerika. Men befolkningen var helt övervägande brittisk. Så genom principen om självbestämmanderätt var frågan klar: öborna ville fortsätta tillhöra UK. Men samtidigt ville Argentina införliva öarna med sitt rike. Så detta blev föremål för ett otal diplomatiska turer genom tiderna. Till slut intog Argentina ögruppen genom en militär invasion. Det var i april 1982.

Men låt oss ta det hela lite mer grundligt, med 1982 som startpunkt.

Argentinas provokativa aktiviteter på ön Sydgeorgien i mars 1982 var katalysatorn till det hela, till konflikten 1982, till Falklandskriget. Omsider tog Argentina både Sydgeorgien samt Falklandsöarna. Sydgeorgien var emellertid obebott och striderna där marginella; vi koncentrerar oss här på Falklandsöarna per se. Provokationerna (såsom hissande av en argentinsk flagga på Sydgeorgien) måste mötas av Storbritannien, men hur?

Politikerna med premiärminister Thatcher i spetsen var ännu rådvilla i slutet av månaden, men ett beslut att sända tre atomubåtar till konflikthärden fattades relativt tidigt. En flottövning var redan igång (Exercise Spring Train) och från den sändes först ubåten HMS Spartan; därefter HMS Splendid (1 april, vilket var dagen före den argentinska invasionen) och tre dagar senare HMS Conqueror.



Nödvändigt att förbereda en task force

Amiral Leach sammanträdde 29 mars med den högre operationsledningen i försvarsdepartementet. Man insåg att Argentina var en formidabel fiende – så i denna process, ansåg Leach, gällde det att sända en så stark task force som möjligt; man skulle ta allt man kunde ta, skapa en task force med hangarfartyg, ubåtar och en landstigningsstyrka i form av marktrupper. Och i sammanhanget insåg Leach och operationsledningen att detta är en remarkabel händelse, som alltså därtill skulle vara omöjlig om några år då hangarfartyg och landstigningsfartyg skulle fasas ut ur flottan. Allt skulle då vara ”ubåtsjakt mot Sovjetunionen”.

Denna sydatlantiska affär 1982 var, med andra ord, ett synnerligen oförutsett krigsfall.

Kärnan i den task force som till slut stävade söderut blev Första flottiljen med ett tjugotal fartyg, redan till sjöss i Atlanten såsom del i övningen Exercise Spring Train, ledd av konteramiral Sandy Woodward. Marinstabschefen sir John Fieldhouse (Leachs närmaste underordnade, Woodwards närmast överordnade chef) följde övningen ombord på en robotjagare (HMS Glamorgan); på kvällen måndag 29 mars fick Fieldhouse ett meddelande från marinstaben i högkvarteret i Northwood, en Londonförort, att läget i Sydatlanten förvärrats och att man övervägde att sända en task force utöver de tre ubåtarna man redan beslutat att sända iväg.

När Fieldhouse fått meddelandet anropade han Woodward, som befann sig på ett annat fartyg, flaggskeppet HMS Antrim (jagare/destroyer). På tisdagsmorgonen möttes de i amiralens hytt på Glamorgan och allt operativt diskuterades, men inget beslöts om att sända en task force söderut; detta var ett politiskt beslut och fick hänföras till Downing Street. Fieldhouse skulle nu emellertid behövas där, i London, så härnäst fördes han via hkp till Gibraltar och sedan till London för att omsider bli chef för Operation Corporate, som det hela kom att kallas, återtagandet av Falklandsöarna, vars första drag var ivägsändandet av den största sjöstyrka Storbritannien sett sedan andra världskriget. Fieldhouse kom att leda en stab med representanter för marin, flyg och armé från Northwood-högkvarteret.

Argentina hade när Fieldhouse flög norrut inte gjort slag i saken än. Men insatta iakttagare såg ju tecknen och 2 april drog Argentina åstad och invaderade Falklandsöarna med en marin task force med markstyrkor. Möjligen var själva exekutionen triggad av nyheten om att de brittiska ubåtarna sänts; denna hemliga uppgift hade läckt till pressen.



Överläggningar i London

Men vi går händelserna i förväg. Låt oss se på onsdag 31 mars. Britterna observerade för sin del Sydatlanten med signalspaning och såg att argentinska flottan gått till sjöss, möjligen för att slå mot Falklandsöarna inom 48 timmar. En rapport om detta lämnades till försvarsminister John Nott. Kabinettssekreteraren Richard Luce fick också reda på den och snart hade dessa två plus några andra tungviktare samlats på Thatchers kontor i underhuset; frånvarande var dock utrikesministern lord Carrington, som var på statsbesök i Tel Aviv, samt försvarsstabschefen sir Terence Lewin, som var i Nya Zeeland. Som Chief of Defence Staff var han förvisso landets högste militär. Senare kom dock en militär till mötet, en amiral, ovannämnde sir Leach, varom mer strax.

Under mötet insåg man inte den direkta faran; Argentinas möjlighet att invadera öarna på bred front tonades ner, man var skeptiska till denna möjlighet och för egen del förordades försiktighet. Man enades bara om diplomatiska medel; främst skulle amerikanarna sporras att sätta press på Galtieri, Argentinas diktator, att inte invadera.

Försvarsminister Nott påminde om de logistiska svårigheterna att underhålla den marina task force som, i händelse av argentinsk ockupation, var nödvändig för att återta öarna. Han påpekade också att hade man väl sänt iväg en task force skulle den vara mycket svår att återkalla, det skulle vara nästan politiskt omöjligt. Thatcher var för sin del emot försiktighet, hon var rätt ensam om det då; hon föreföll besluten att möta varje argentinsk åtgärd utifrån en styrkeposition.

Detta var spelöppningen. Förutom Thatcher avvaktade man. Och man visste som sagt också att hade man väl sänt iväg sin task force var tärningen kastad.

Nu kom marinchefen sir Henry Leach till mötet. Han var inte inbjuden och stod inte direkt i orderkedjan (det gjorde försvarsstabschefen, som emellertid var bortrest, se ovan). Men Leach hade också läst rapporter från underrättelsetjänsten om läget i Sydatlanten och han oroade sig för att politikerna, främst Nott, inte skulle backa upp flottan i denna fråga.



Game-changer

Leachs uppdykande på mötet innebar en game-changer. Thatcher frågade honom om han kunde mobilisera en task force och hur snart; svaret blev ja, sa han, vid veckoslutet. Detta är intressant – att man redan tänkte så konkret i England, med tanke på att öarna ännu inte handgripligen erövrats av Argentina.

Leach sa att en task force skulle bli en tämligen stor styrka och att den skulle kräva logistiskt stöd av nämnvärt slag. Han dristade sig också att säga att om Argentina tog öarna så måste England svara på det hela med motåtgärder; han kom således med en oombedd politisk åsikt men detta var i läget nödvändigt. Ty när Argentina 2 april tagit öarna reagerade britterna praktiskt taget som en man, öarna måste återtas; hade man i parlamentet 3 april inte haft faktumet ”en task force har sänts iväg” i bakfickan hade regeringen nog fallit.

Men vi går återigen händelserna i förväg.

Mötet 31 mars resulterade bland annat i ett viktigt beslut: att flottan skulle sättas i beredskap. Än hade beslutet om ivägsändande av task force ej fattats, men det hela var på väg ditåt. Leachs åsikter att en eventuell task force måste bli stor och att den måste mobiliseras innan veckoslutet hade gjort intryck på kabinettet. Leach hade satt sin flott-orienterade syn på saken och detta styrde mycket av resten, det hela kom att ses som ”en flottans angelägenhet”, och den första markstridsenhet som larmades var förvisso Royal Marines med marinkårsbrigaden (3 Commando Brigade Royal Marines), chefad av Brigadier Julian Thompson. Att börja med larmades bataljonen 40 Commando på sitt övningsfält i norra England och beordrades att omgruppera till Plymouth, Royal Marines högkvarter.



Torsdag 1 april

Torsdag, 1 april 1982...

Politikerna i London gick igenom de senaste rapporterna om det militära läget. Och militärerna, på försvarsdepartementet, tog ställning till Leachs förslag om ivägsändandet av flottan. Tendensen blev till slut att en task force genast måste mobiliseras och avgå vid veckoslutet; nu gällde det inte bara Falklandsöarna per se, det gällde hela Storbritanniens internationella trovärdighet.

På ett möte på kvällen på 10 Downing Street var till exempel utrikesminister Carrington närvarande; han hade nu kommit hel från Levanten. Ett telefonsamtal från USA:s utrikesminister Haig togs emot; man diskuterade ett kommande samtal mellan Reagan och Galtieri. I denna affär skulle dock diplomatin komma att visa sig futil, så vi kommer inte att nämna den mer. – Vidare under det brittiska mötet sa John Nott iaf. att som svar på varje invasionsförsök borde man sända iväg en task force. Även Leach var där och han höll så klart med. Ingen trodde ännu på fullt krig men allt ledde nu realiter ditåt. – En lustig aspekt är: något ultimatum sändes aldrig iväg till Buenos Aires. Det hela var på ett mer elementärt plan; argentinarna invaderade och britterna svarade. Någon formell krigsförklaring kom aldrig från endera parten.

Leach återvände från mötet till flottans stridsledningscentral på försvarsdepartementet och utfärdade självsäkert ordern att en task force skulle sättas i beredskap och avsändas. Dessutom beordrades Woodward, ute på Atlanten, att samla sin stridsgrupp och i hemlighet vara beredd på att stäva söderut. Han hade som sagt cirka 20 skepp men han hade inga hangarfartyg; Storbritanniens två kvarvarande skepp av denna typ låg i hamn i England. Ty ännu hade ivägsändandet av en formlig task force ej beslutats; det hade inte godkänts av varken kabinettet eller parlamentet.



Argentina anfaller

Fredag 2 april, argentinsk D-dag: Argentinarna gick denna dag iland i Port Stanley med attackdykare, marinkår i amfibiefarkoster och infanteri från vanliga fartyg. Försvaret i form av cirka 100 man brittiska marinkårssoldater och hemvärn gjorde vad de kunde mot de tusenden de ställdes inför. I striden kom bland annat en marinkårsstyrka att skjuta mot korvetten Guerico och träffa den med tre pansarspränggranater från ett svensktillverkat granatgevär (grg m/48). Inga brittiska soldater stupade i striderna men de, dvs. marinkårsdetachementet till öns försvar, måste till slut ge sig och låta sig tillfångatas. De sändes sedan iväg per flyg till Argentina med guvernören Rex Hunt, som också tillfångatagits.

Och den brittiska reaktionen? – Innan man fått bekräftan på invasionen kunde man bara vänta och se. Leach rapporterade till kabinettet om flottans beredskap och larmandet av Royal Marines; vad gäller de största skeppen, RN:s två kvarvarande hangarfartyg, så skulle HMS Invincible vara klar att avgå på måndagen och HMS Hermes höll på att göras tjänstedugligt.

Första flottiljen under Woodward var som sagt redan till sjöss, RN var på väg; allmänheten visste det inte men ett brittiskt svar på aggressionen hade förvisso redan kommit i form av detta. Och under en presskonferens kl. 1800 sa utrikesminister Carrington att invasionen ägt rum men att en task force skulle sändas. Och nästa dag skulle underhuset debattera det hela, den första debatten av detta slag sedan Suezkrisen.

2 april fortsatte med ett kabinettskrismöte. Thatcher hade diverse motsträviga regeringsmedlemmar att dras med men nu måste hon få kabinettets hela stöd. Leach, som var med på mötet, talade om den avsevärda storleken på task force och de logistiska problemen, men han betonade att styrkan – om den beslutats – måste segla iväg snarast, typ på måndagen, för då skulle internationella politiska påtryckningar och diplomati inte hinna lägga sig i vägen och tendera att dominera skeendet.



Ubåtar

Regeringen hade redan sänt ubåtar söderut, Woodwards flottilj var i Atlanten, och en task force hade förberetts; i ljuset av fullbordat faktum – invasionen – kunde man inte retirera från denna ståndpunkt. Men man tröstade sig med att en task force inte i sig innebar strid och öppna fientligheter; ännu kunde man lita till politiska påtryckningar från EU och USA mm. Dessutom kände man att hade man inte beslutat om en task force så skulle regeringen falla; man skulle i parlamentet nästa dag få utstå en storm av motvilja från oppositionen.

Nästa dag i parlamentet, lördag 3 april, så blev det förvisso stormigt. Labourledaren Michael Foot vrålade om ”handling, inte ord”. Men Thatcher hade då redan sagt att man beslutat att mobilisera och sända iväg en task force. Detta var grunden man stod på, detta garanterade att processen kunde fortlöpa. Regeringen hade inte fallit, den hade parlamentets stöd i att svara på aggressionen.

Öarna skulle återtas, återföras under brittisk förvaltning; detta var den politiska grunden som Thatcher nu tillkännagav. Vad som återstod var i stort sett ledningsmässiga åtgärder. Ett krigskabinett inrättades; ett formellt sådant sattes iofs. inte upp, konflikten bedömdes för liten för det, men man inrättade förvisso ett underutskott till kabinettets utrikes- och försvarsutskott, döpt till Overseas and Defence Committee for South Atlantic, ODSA. Det kom i dagligt tal att kallas Odza. Här satt främst Thatcher, biträdande premiärminister Willie Whitelaw, den nye utrikesministern Francis Pym, försvarsminister John Nott samt försvarsstabschefen sir Terence Lewin. Den sistnämnde var just hemflugen från Nya Zeeland med ett RAF Vickers VC10, så pass angelägen var hans närvaro nu.



Att gå i krig

Förutom Thatcher var politikerna ovilliga att ta itu med denna kris. Militärerna var dock mer förväntansfulla, från chefer till manskap; folket i RN, RM, RAF och armén var ju alla stamanställda, att gå i krig var deras yrke, och att svara på den argentinska invasionen genom att segla söderut föreföll naturligt. Vad gäller kommandostrukturen för denna operation (Operation Corporate som den döptes till) så leddes task force spjutspets av Woodward och London-staben av Fieldhouse, båda ubåtsmän; denna typ av marinbefäl dominerade RN då (tidigare hade det varit jagarchefer, därefter officerare i Fleet Air Arm). Närmast under sig hade hade Fieldhouse sir Edwin Bramall från armén och sir Michael Beetham vid RAF plus en marinrepresentant.

Än var flottan dominerande i operationen. Men när chefen för 22. SAS-regementet (22nd Special Air Service Regiment) övlt Michael Rose fick höra på TV att RM satts i beredskap, så försatte han ett SAS-kompani på basen i Hereford i beredskap (SAS hör till armén). Sedan ringde han Julian Thompson och erbjöd honom SAS sina tjänster. Det visade sig att SAS skulle göra stor nytta i operationen – jämte flottans egna elitcommandons, Special Boat Squadron, SBS. Sedan beslöts att RN-brigaden skulle förstärkas med fallskärmsförband ur armén, att börja med 3 Para eller 3rd Battalion the Parachute Regiment.

För ledning kan också sägas: efter ett tag insåg man att även en hel infanteribrigad ur armén skulle sändas ner. En divisionsstab på platsen skulle behövas; generalmajor Jeremy Moore blev då först markstridsrepresentant i Northwood, sedan sändes han ner med 5th Infantry Brigade på QEII. Att bege sig direkt till Falklandsöarna avstod han ifrån, han hade ju inget att chefa över där än, men han insåg senare (enligt TV-programmet The Falklands War – The Land Battle – In the Light of Experience) att han hade gjort större nytta i landningsszonen än på transportskeppet. Ty när RN väl landstigit 21 maj måste brigadchef Thompson varje dag kommunicera med Fieldhouse om diverse; det hade varit bättre om Moore varit där för denna funktion vilket hade gett Thompson avlastning i dennes dagliga bestyr. Som det blev nu tillbringade Moore en sysslolös vecka till sjöss.



Formidabel fiende

Argentina hade för sin del fem (5) Super Étendard-plan, var och en med en Exocet-robot. Totalt i Argentinas flygstyrkor (marinflyg plus flygvapen) fanns över 200 flygplan.

Argentinarnas arméstyrkor var överlag inte lika bra som de brittiska. Men den argentinska försvarsmakten per se var dock betydande; enligt en CIA-rapport utgiven före kriget så var Argentinas krigsmakt den bästa i Sydamerika. Detta enligt Ken Connor.

1983 innebar annars 150-årsminnet av den brittiska erövringen av öarna.

Härmed några ord om bandvagn 202, fordonet på bilden överst. Alltså det av Volvo tillverkade terrängfordonet som även svensk armé använde. I aktuell operation hade Royal Marines, enligt uppgift [Privratsky s. 37], 75 sådana som transportfordon, perfekta för den väglösa terrängen präglad av myrmark och torvmossar. De gjorde sitt jobb.

202:ornas höga klass visas av detta: armébrigaden som även sändes till Falklandsöarna hade inga 202:or, de hade ”Snow Trac”-fordon, snövesslor av mer civilt slag; under fältförhållanden visade de sig braka ihop efter någon kilometer. Royal Marines hade för sin del 202:or organisatoriskt som bandfordon för att kunna operera i Norge, där man skulle strida i händelse av krig; väglös, snöig terräng krävde detta specialfordon. Om siffran 75 stämmer fick man nu sju-åtta 202:or ”per förband” (vilket kan betyda per kompani); detta var maximal tilldelning, mer fick inte plats på fartygen, men ”formellt” fullt tillräckligt. – Fordonsbensin fraktades i 20-liters dunkar (jerry cans). – Det visade sig, när man väl var på ön, att även hjulfordon kunde ta sig fram där; det var inte komplett väglöst.

Fotmarscherande marinkårsbat med luckor, fem kilometer lång kolonn...

Förlust av fartyg. När expeditionsstyrkan, ledd av amiral Sandy Woodward, seglade söderut så var man beredd på förluster. Dock (har det framkommit senare) räknade försvarsdepartementet bara med cirka 2-3 nämnvärda fartyg förlorade (Hastings s. 403), inte de cirka 10 det verkligen kom att bli. Och dessa tio sänktes av flygburna sjömålsrobotar eller flygbomber, dvs. av det argentinska flygvapnets attackflyg; däremot var argentinska flottans skepp i denna konflikt förhållandevis passiv (det argentinska marinflyget fick bli landbaserat). Britterna planerade att vinna luftherravälde kring öarna innan landstigningen men detta uppnåddes ej; argentinska flygvapnet förblev en formidabel motståndare under nästan hela kriget. Argentinska flygvapnet, underhållsproblem och vädret var britternas främsta motståndare i kriget, säger boken.

Väl på väg planerade Woodward operationen baklänges, med framför allt dessa två faktorer uppsatta: (1) Port Stanley skulle helst vara intaget före inbrytandet av den sydhemisfäriska vintern som började i juni; (2) före landstigningen måste man ha luftherravälde, och cirka 15 maj skulle detta luftherravälde ha etablerats (även om man ej lyckades därmed, vilket främst kom att drabba flottan; ankrade i San Carlos Bay blev man feta mål för argentinska attackplan).



Beslut om landstigning

8 maj: Thatcher beslutar om landstigning. Det hade då varit politiskt omöjligt att göra annat; att exempelvis sända hem flottan skulle sannolikt ha fällt regeringen. Landstigningen skedde trots det argentinska flyghotet. Men det uppvägdes främst av valet av San Carlos som LZ (det blev en iaf. nöjaktig LZ, man lyckades ostört få iland marinbrigaden), Harriersystemets effektivitet och landbaserade Rapier lv-robotar, jämte annan brittisk förmåga. Att argentinarna främst anföll skepp, ej RM-förband i sina LZ, bidrog också.

Kriget bekräftade UK army policy med elitinfanteri av jägartyp. Gränssättande för UK förmåga var knappheten på materiel; materieltillgången var ur operativ synvinkel lite snålt tilltagen (även om transportkapaciteten förstås utnyttjades till max).

Ett radarövervakningsplan typ Awacs hade för britterna varit bra (kallas även radarspaningsplan). Nu, utan ett sådant, kunde argentinska flygplan smyga sig på brittiska skepp genom att flyga lågt, avfyra Exocet-robot (från Super Étendard-plan) eller fälla bomber (Skyhawk-plan) och försvinna. Royal Navy hade såklart radar på sina skepp men den gav inte tillräcklig förvarning; man hade inte full radartäckning. Visst sköts många argentinska plan ner (109 förstörda eller erövrade flygplan eller helikoptrar hävdar britterna) men förlusterna i brittiska skepp var rätt stora. Bästa luftförsvaret var för sin del hangarfartygsbaserade Hawker Harrier med Sidewinderrobot.



Markstrid

Markstridens profiler. Generalmajor Jeremy Moore, chef för den division som slutligen uppstod genom att man på ön hade både 3. Marinkårsbrigaden och 5. infanteribrigaden. Marinkårsbrigaden leddes av brigadgeneral Julian Thompson. Infanteribrigaden leddes av brigadgeneral Anthony Wilson. Övlt Andrew Whitehead, 45. marinkårsbataljonen; övlt Herbert Jones, 2. fallskärmsjägarbataljonen; övlt Hew Pike, 3. fallskärmsjägarbataljonen.

Artilleri: sinnebilden för detta krig är ”commandosoldat med tung packning”, ”Harrier Jump Jet” och ”örlogsfartyg”; tämligen frånvarande är däremot ”artilleripjäs”... Men detta behövdes också för segern.

Marinkårsbrigaden understöddes till exempel av 18 stycken 105 mm pjäser, fördelade på tre batterier plus eldledning (29. marina fältartilleribataljonen plus 148. kompaniet för eldledning vid kustbeskjutning = 148 Forward Observation Battery Royal Artillery Naval Gunfire Support, 29 Commando Regiment Royal Artillery). 5. infanteribrigaden hade för sin del sex lätta 105 mm pjäser. Pjäserna drogs av terrängbil men kunde även transporteras med helikopter, ”carried as underslung load”. – Summa summarum man kan inte dra i krig utan tungt understöd. – Markstyrkorna hade även stridsfordon såsom Scimitar med 30 mm akan. Samt grg m/48.

Brigadgeneral Thompson skulle leda landstigningen. ”Thompson kontaktade varje dag Northwood via DSSS-krypterad telefonförbindelse för ingående diskussioner om planeringen.” (Hastings s. 217)

Den argentinska arméavdelning som ockuperade och försvarade ön var av blandad kvalitet. Där fanns till exempel elitregementet 25th Infantry jämte enheter av lägre kvalitet. Konstigt nog var ett argentinskt elitförband, bergsjägarna, utbildat för vinterkrig, samtidigt grupperat för att försvara gränsen mot Chile. Det hela kan delvis ha berott på att Argentina generellt inte trodde att britterna skulle sända en expeditionsstyrka för att återta öarna; de kunde inte drömma om det... Hastings refererar till ”en högre argentinsk ämbetsman” som sa: ”Vi kunde helt enkelt inte för ett ögonblick drömma om att ni skulle sända en expeditionsstyrka.” (s. 429)



Understödet

Några ord om markstriden, främst då något mer om understödet. Man måste som alla vet ha understöd, tungt understöd, för att kunna anfalla. Till exempel brittiska 2 Para stred på ön; man var en 600-mannabataljon aka. 2nd Battalion, the Parachute Regiment, aka. 2. fskjbat ur ”Red Devils”-förbandet, med anor från D-dagen 1944, Market Garden mm. Inalles hade britterna två sådana fskjbat på ön.

För att fokusera på 2 Para fick det i uppgift att anfalla den argentinska stödjepunkten Goose Green. Striden varade 28-29 maj och, vad alltså gäller understödet, hade man strax före anfallet stöd av fartygsartilleri från HMS Arrow, enligt uppgift ett 90 minuters bombardemang som emellertid var i stort sett ineffektivt. Man hade dessutom, sägs det, grk. Samt stöd av tre 105 mm fältpjäser, ett halvt batteri (dessa skeppades dit via hkp). Dessutom hade man sitt eget, burna understöd i form av 66 mm pansarskott (M72 LAW one-shot unguided anti-tank weapon) och grg m/48. Kompanierna hade beordrats att lämna sina 5 cm mm grk i UFA, man hade så mycket annat att bära på, men chefen A-komp, Dair Farrar Hockley, beklagade detta när man väl var i strid. Dessa grk hade till exempel varit bra för lysskjutning. Nu fick han nöja sig med signalskott av typen Shermulley.

Argentinarna i Goose Green hade för sin del bl.a 81 mm granatkastare. Liksom 105 mm artilleri. Samt, viktigt, fem 20 mm Rheinmetall och två 35 mm Oerlikon lv-pjäser av allmålstyp; eldledningen var radarstyrd (israelisk Elta radar). 2 Para led svårt av dess verkan, bland annat i form av direkt eld. Slutsats: även försvaret behöver tungt understöd. Dessa pjäser slogs senare ut av en grupp om tre Harriers som fällde clusterbomber mot dem (det sägs dock att bomberna missade; pjäserna hade dock vid det laget ändå slutat fungera, pga. att en generator för eldledningssystemet skadats av splitter från en grk).

Goose Green var en hård strid och reserver (såsom den andra fskjbat på ön) och fler tunga pjäser kunde ha behövts. Men transportkapaciteten var ansträngd och man måste, ur politisk synvinkel, vid denna tid komma igång med någon form av seger på marken; därför var det viktigt att man kom igång med denna enstaka bats anfall, därför sändes bara 2 Para och dess resurser var i sammanhanget något knappa. Men man tog iaf. sitt mål efter en hård strid mot en numerärt överlägsen motståndare. Senare marscherade man österut för att ihop med resten av de brittiska markstridsförbanden anfalla ställningar runt Port Stanley. Vis av erfarenheten från Goose Green såg man nu till att ha ordentligt med understöd; i striden om en höjd kallad Wireless Ridge hade man förutom två hela batterier 105:or (12 pjäser) en pluton lätta strv av typen Scorpion (76 mm kan) och Scimitar (30 mm kan) samt fartygsartilleri (en fregatt för kustbeskjutning). Man såg även till att under striden ha ordentligt med mannar (drygt 30 man) avdelade för framforsling av ammunition samt tillbakaforsling av sårade.

Mer om markstrid. -- A-kompaniet i striden om Goose Green passerade stormavstånd på stridstriangel: ”klockan 2.35 passerade A-kompaniet stormavstånd i klassisk infanteriformering, två plutoner i täten och en i kön.” (Hastings s. 301)... i sina Milan-robotar (?) hade man fosforgranater, ett demoniskt medel att matcha argentinarnas napalm; det sistnämnda fanns i deras upplag på ön. Napalm användes t.ex av en Pucará-rote mot 2 Paras D-kompani 28 maj, bomben missade dock; en annan napalm-bomb fälldes av en annan Pucará och träffade en ingenjörsgrupp på marken, de dränktes i bensin, men det hela tände inte. Detta enligt Thompson i No Picnic, sida ej angiven. Fosfor kan för sin del användas både som brandmedel, rök och lys.

Mörkerstrid. Helikopterpiloter kunde utrustas med PNG, passive night goggles, lika med nightvision device eller ”bildförstärkare” enligt svensk terminologi. Även argentinarna hade denna teknologi, t.ex prickskyttar i slaget om bergen. Blues & Royals pansarfordon hade nightvision av andra generationens typ, en som inte gjorde användaren blind om ett skarpt ljus plötsligt kom i sikte.



Litteratur
Connor, Ken. Elitstyrka SAS, Lund: Historiska Media 2001 (Ghost Force: The Secret History of the SAS, 1998)
Hastings, Max och Jenkins, Simon. Slaget om Falklandsöarna. Replik 2005 (The Battle for the Falklands, 1983, 1987, 2005)
Privratsky, Kenneth L. Logistics in the Falklands War. Pen and Sword, 2017



Relaterat
Mellanösternkrig 1956-1973
Afghanistankriget 1979-1989
Gulfkriget 1990-1991
Bild: Bv 202:or på Falklandsöarna 1982

fredag 29 april 2022

Review: The Art of War (van Creveld 2000)

Hereby a review of a rather fine book. Being an illustrated volume it nonetheless is readable; for the keen student of "rigorist history" it is something of a treat. If you enjoy historical and conceptual essays on war and history, you might enjoy this too.




This is a review of the following book. -- Martin van Creveld. The Art of War – War and Military Thought. London: Cassell & Co, 2000.

And what, indeed, have we here...? We have an essay discussing military thought from olden times to our times, even including ancient Chinese and Greco-Roman thinkers. For an illustrated coffee-table volume it is rather fine; the photos and battlefield sketches are at least tolerable and the text is mostly thoughtful and vivid. Being a popular survey there is nonetheless the ambition to cover a wide field, in space and time, and in the process we get the odd reference to some not-so-famous military thinkers along with the classics. You could say: van Creveld might not always be right but he is rather seldom wrong...

With that, we mean that we now have reviewed the book. Now for a summary of it; voilà a brief look at the history of the art of war, mirrored in books on military theory and outright handbooks. We will start with the Chinese.

+++

Rather early Chinese military men started to reflect about the nature of war. The 400s BCE, the Warring States Period, saw the emergence of a state of war of rather long duration. This gave rise to handbooks on war that also had a unique, conceptual, holistic grasp; in the West, or in India at the same time, there is nothing quite like it. You could say: the Chinese school of war, judged by its doctrines, has flashes of theoretic brilliance, often of eternal validity. A kind of “Clausewitzian grasp” can be seen in its best wisdoms.

According to van Creveld in the book at hand, what characterized the Chinese school of war? – It saw war as a necessary evil, disrupting the cosmic harmony of Tao. To restore this sacred Tao was needed a virtuous general, a general possessing Tao. “You should cultivate your Virtue ... and observe the Tao of Heaven” (Ta’i Kung quoted after van Creveld, p. 24). This kind of “mindful generalship” is also seen in Sun Tzu, stressing the need for the people to be in harmony with their leaders.

This focus on harmony didn’t mean that ancient Chinese armies were some new age summer camps; no, fierce discipline and capital punishment for wrongdoers was the norm. The ideal army should be imbued by the general’s personality; thus the general would not have to worry about punishments or rewards, instead the army would be one efficient war machine – it would, as an instrument of war, be in harmony with its commander and thus (remembering the religious Chinese adherence to harmony) Tao would also be served...! van Creveld: “Governed by necessity, the best-disciplined army is so good that it requires neither rewards nor punishments. Behaving as it were a single personality, it will follow its commander of its own accord ...” (p. 25)

This aspect of harmony and Tao must be remembered when looking at ancient Chinese military thought. Sun Tzu himself often spoke about winning without fighting battles, winning by using stratagems and deception and diplomacy, but in the last instance force was also needed, the ability to strike and strike hard. We also see this strain in the words of the wiseman Sima (freely translated after Pettersson, Sun Tzis krigskonst, 2010): “He who likes to make war will go under; he who forgets war will end up in danger.” – You could say: be fierce but be balanced is the lesson for the use of military might, now and forever. “Go all the way, then step back,” as Harley Earl said. When building an army make sure it becomes a sharp sword, but use it with moderation.

From the same source (Pettersson) we get a similar wisdom of the harmonic kind. It is given us by Wei Liao Zi: for a state to gain stability the civil and the military must walk hand in hand. This is like Clausewitz, 2000 years before him; this is being conscious of military might as a tool of the state, as an instrument of statecraft, and not just a means in itself. This is the unique Chinese brand of grasping the totality of war, politics and everything; it is grand strategy of the ancient kind.

+++

Now for a look into van Creveld’s chapter about the Greco-Roman antiquity and its military thought. He praises the historical approach of writers like Thucydides, Sallust, Caesar, and Josephus, yea, even Horodotus, Xenophon, Polybius, and Livy; historical narratives of war and warfare they have given us, often thoughtful and enlightening, but in the case of military theory per se the Greco-Roman world has not so much to offer. Great generals there were (Alexander, Hannibal, Caesar etc.) but systematic treatises on the art of war, like the Chinese have given us, are lacking. The works we have are of the practical handbook type, interesting as such, but maybe not as conceptually stimulating and “rather timeless” as for example Sun Tzu.

Nevertheless, for the record we will now say something of them, with van Creveld as a guide.

Starting with Aeneas the Tactician (300s BCE) his only surviving treatise on war is about how to defend a besieged city against attack. From Babylon to Bourges all ancient cities were walled so this was a mainstay of ancient warfare and Aeneas seems to have had hands-on experience of it; How to Survive Under Siege is a handbook written by a technical expert, interesting for those who think that siege warfare is worth studying.

Aeneas at least was a military man; the next in line in this survey, Asclepiodotus who wrote Outline of Tactics, belongs firmly in the “armchair general” category. For instance, his focus is on the Greek phalanx, though in his day – first century BCE – it was long gone from the battlefield, the Roman legion being the current norm. Asclepiodotus speaks about the length of the phalanx soldiers’ spears, the width of their shields, and how to make them turn left or right; he also has something to say of light infantry, cavalry, and chariots. But there are no real-life examples or discussions on how to coordinate different services of arms, that which makes an army into an army. So, as intimated, this book has “a smell of the lamp”. It has been seen as “an exercise in rhetoric,” which might justify its existence.

+++

Another ancient writer on the art of war is Onasander who wrote Ho Strategos (The General, 1st century CE). In it he for instance says that a good commander, among other things, if possible, should be a father of children. Interesting. Onasander also strays into the realm of “mindful generalship” by elaborating upon the other qualities a general should have, like self-restraint, vigilance, toughness, et cetera. Then follow chapters about how to raise and maintain an army, including the use of soothsayers and omens. Onasander seems to know what he is talking about; however, like Asclepidotus, his ideal army is of the phalanx model; Alexander the Great’s influence was rather immense back then. And he gives no examples, overall making his style rather dry.

Onasander was rather much studied in later times, during the early modern European era. And so were two other ancient writers on war, Frontinus (1st century CE) and Vegetius (400s CE). Frontinus had military experience in fighting tribes in what is now Wales. And in his Strategmata we read of tactical tricks and feints, illuminated by historical examples, like mentioning that Caesar in words and deeds favored his Tenth Legion, creating a mood of competition among the units of the army. This, we mean, might be the first historical conceptualization of the need for elite forces.

Vegetius wrote Epitoma Rei Militaris (A Summary of Military Matters). Looking back on late Republican and early Imperial times his work “stands in a class all of his own” (van Creveld p. 51), “presenting us with a remarkably coherent whole” (ibid). What we get is a handbook on how to raise a Roman legion, from recruiting the rank and file through organizing the sub-units in many details, and distributing it for battle and even fighting; this, and some authoritative advice on “how to do it, and how not to do it,” raises his book above the merely descriptive. (A final chapter, probably written by another author, deals with fortifications and naval warfare.) In early modern Europe this was seen as the best military handbook of them all.

+++

Two documents of war theory of Byzantine origin, are Strategikon (600-700s) and Taktika (800-900s). Primarily we mention them because they intimate the origin of two extant core concepts of war theory, strategy and tactics. – By Clausewitz strategy was defined as “the employment of battles to gain the end of war”. Etymologically strategy is of classical Greek stratos meaning army, and agein, to lead. Strategos means general. Strategikon would then mean generalship. – Tactics is from Greek tassein, “to set in order”, from whence is derived concepts like tagma, battalion, and taktika, “the art of drawing up soldiers in array,” in other words, pretty much what we today call tactics.

Looking at Strategikon as an opus we get an authoritative handbook over the Byzantine way of war, where stirrup cavalry had become the basic fighting unit, replacing the Roman legion. In all an impressive work, covering many aspects of warfare, including “blessing the flags,” a mindful aspect of war that must not be forgotten. However, Strategikon in my eyes is mostly of ancient historical interest, because of this: medieval and early modern Europe knew no Greek and thus it has a rather limited “history of reception” in our culture, the Faustian.

Taktika, for its part, is based on Strategikon and Onasander. Then came some other Byzantine essays, and van Creveld summarizes them all in this way: “All these volumes reflect the workings of highly sophisticated, articulated armed force with numerous subdivisions and an emphasis on combined arms. As might perhaps be expected from the ‘Byzantines’, all of them also display a strong penchant for secrecy, flexibility, cunning and guile in order to achieve victory. In this respect they resemble the Chinese classics; however, since war is regarded purely as an instrument in the hands of the emperor, the underlying humanitarianism which makes the Chinese works so attractive is entirely absent.” (p. 55).

The ancient Chinese provided “a coherent philosophy of war. In the West, the only writer who met that demand was Clausewitz.” (p. 65) – Onwards, therefore, to military thought of early modern and modern times; we will look at the writers preceding him and succeeding him.

+++

Our review of the early modern era will begin with Machiavelli, putting us firmly into the Faustian-European context.

To be sure, Machiavelli’s lasting contribution as a writer was in realist politics (qv. The Prince); his military thought was rather unoriginal. And van Creveld duly notes it. Thus, L’Arte della Guerra (1521) is mostly a curiosity. Machiavelli was stuck in the ancient republican Roman pattern: his “model army” would have no fire arms; there would be infantry with swords and shields (and no lances); and conscripts, no mercenaries. As an overall military ideal for the 1600s this has “a smell of the lamp”. (More about Machiavelli and The Prince can be read in my essay Rigorism.)

We will now focus on a man named Sébastien le Prestre de Vauban (1633-1707), who wrote about the construction of fortifications and how to conquer them in a siege; he knew his stuff. Creveld: “[T]hanks largely to the fact that of all types of military operations siege warfare was the easiest to reduce to rules, it was a model of its kind which others sought to emulate.” (p. 82)

Another curiosity might be Jacques François de Chastenet, Marquis de Puysegur (1655-1743), who in 1720 wrote L’Art de la guerre par des principes et des règles (The Art of War by Principles and Rules). It covers everything but fighting: things like conducting marches, constructing camps, foraging et cetera is in focus, not the actual interaction of two enemy armies fighting it out on the battlefield. Marechal de Saxe (aka. Marshal de Saxe, aka. Moritz of Saxony, 1696-1750) partly wrote Rêveries in 1732 as a reaction to the clinical approach of Puysegur. For instance, de Saxe says that 50,000 is the maximum that can be handled by a general, which is rather feasible. However, De Saxe also was into this “theatrical, ritualistic” way of war when speaking about maneuvering as a way to win wars whereby tangible field battles could be avoided; “battle was to be engaged in only as a last resort, and then only when the prospects for victory appeared certain.” (p. 87)

de Saxe advocated the subdivision of armies into a kind of brigades called legions; at 3,582 men they were to include infantry, cavalry, artillery, HQ, engineers and all. This pointed ahead to the division, used by the French at the end of the Seven Years’ War, a way to get a more manageable unit than a whole, undivided army. – General observation by Creveld: “[N]o more than his contemporaries did de Saxe ... distinguish between strategy and tactics.” (p. 88)

+++

Frederick the Great in one of his writings described Prussia “as an artificial country, spread over much of Germany and Poland, and held together as a work of art” (p. 88). In fact the army held it all together; this was the backbone of the state. “The officers were to be drawn exclusively from the nobility: ‘the one factor which can make men march into the cannon that are trained at them is honour’, and honour was to be found among nobles alone.” (p. 90) The rank and file was to be kept down by a ferocious discipline, having them “fear their officers more than the enemy,” Frederick meant (ibid).

More could be said about Frederick but that is a subject for another time. Suffice to say that we are now in the age of horse and musket, the pre-revolutionary era the French call “la guerre en dentelles” (= “war in lace”). In general its military thinkers now began seeking after the essence of war, basic principles, universal rules. But only Vauban, and maybe de Saxe, focusing on narrow subjects without strategic and political aspects involved, succeeded in writing viable documents with this approach. Otherwise the “lace era” systems of war were mostly groping in the dark; in vain they tried to capture war in a succinct formula.

In general, the pre-revolutionary days saw the end of the self-taught officer who put up a regiment he paid for and raised himself; the new style was for the ambitious soldier to attend a military academy and getting a commission that way, and maybe also attending a staff college after that. This was the new kind of military establishment that military doctrine was to be aimed at (p. 93).

+++

In military thought of the Coalition War era (= Revolution-and-Napoleonic era) we first meet Jacques Antoine Hippolyte, Comte de Guibert, who in 1772 published Essai tactique générale. Based on the Seven Years’ War, when the French army despite numerical and economic advantage achieved very little, his essay would show how to do better next time (p. 97). He disowned the standing army and instead spoke of things like conscription, patriotic vigor, armies feeding themselves in enemy land; also, the field army was to be divided into independent subunits, like those practiced by French commander de Broglie during the latter years of the Seven Years’ War; the division was born. de Guibert also tangibly took part in the new way of war, on the eve of the revolution being called to serve in the War Office; however, he died already in 1790.

de Guibert didn’t himself use the concept of strategy. But another Frenchman did, Joly de Maizeroy. He saw tactics as the more basic action of fighting and strategy as the “overall conduct of military operations against the enemy – a field which hitherto had been left almost entirely to the general’s intuition.” (p. 98)

Going further into conceptual clarity we will now meet Adam Heinrich Dietrich von Bülow (1757-1807) who wrote Geist des neuern Kriegssystems (Spirit of the Modern System of War, 1799). By this time usable systems of maps were becoming available and Bülow’s thought implies this; conducting a war on the strategic level is now mainly done in an office on the surface of a map, not by sitting on a horse looking out over a field. Base, line of operation, objective; these new concepts were coined by von Bülow. Along the lines flowed supplies and reinforcements in one direction, and wounded, sick, and prisoners in the other. Further: two lines of advance, starting at the flanks of the base, should converge at the objective by forming a right angle; if the angle is more acute than this the objective is too far away, risking the advancing forces to be attacked and cut off.

This was an elegant way of making war looking like an exercise of geometrics; Clausewitz later criticized it. However, if Bülow’s approach looks a bit too pat it nevertheless was the first attempt of conceptually grasping the larger operations of war. It was more than the mere handbook style of “raising an army, equipping it, marching it here and there and building camps for it,” that hitherto had been the focus of military writers. From now on, Bülow’s inventions base, line of operation, objective became core concepts of strategy (“line of operation” could also be called “line of communication” to make it more up-to-date for modern thought). And Clausewitz also admitted that these concepts per se were helpful for military thought.

+++

Antoine Henri Jomini (1779-1869) was a contemporary of Clausewitz, though less known; however, Jomini had some conceptual aces up his sleeve. By birth a Swiss citizen, he served under Napoleon and became chief of staff to Marshal Ney. How to maneuver in a real-world terrain of rivers, forests, mountains et cetera, and not the theoretical chessboard that Bülow seemed to have in mind? In answering this Jomini also strived for a system; the conceptual space of base, line of communication, objective was made into a Zone of Operations, and with several armies in the field in different directions you got several Theatres of Operations.

As for the lines of communications commanders such as Alexander, Caesar, Gustavus, and Charles XII could sometimes do without them, Creveld means: “Now, ... the whole point of the art of war was to cut one’s enemy’s lines of operations without exposing one’s own; this would lead either to the enemy’s surrender (as actually happened to the Austrians at Ulm in 1805) or to a battle in which he would be placed at a grave disadvantage (as happened to the Austrians at Marengo in 1800 and to the Prussians at Jena in 1806). Thus was born the manoeuvre sur les derrières, a method of operation by which one part of the army would hold the enemy while the other, if possible while using some natural obstacle in order to conceal and protect itself, would march around him and fall upon his rear.” (p. 107-108)

Jomini analyzed the theory of such a tactical move. He also spoke about operating on the internal lines, like in reality Napoleon did in his Italian campaign in 1796, Nazi Germany in 1944-45, and Israel in its wars against its Arab neighbors. As intimated, in olden times there were no lines of communications to be cut; as André Beaufre once said, the typical army operation, Army A at war with Army B, had the character of “one point in search of another point,” and battles only occurred as if by chance or by mutual consent. With the larger armies made possible by general conscription (France 1793), armies subdivided into corps and divisions, you had a larger “repertoire of strategic manoeuvres, which in turn were put into systematic form and codified by Jomini.” (p. 110)

+++

A towering gestalt of military thought is Carl von Clausewitz (1780-1831). And van Creveld has some appreciation for him, seeing him as a conceptual giant; as the first Europan thinker Clausewitz succeeds in capturing the essence of war, not just giving handbook-style advice on "how to do it". Clausewitz's On War (Vom Kriege, 1832) approaches war holistically: what is war for the statesman, the general, the people...? - Answer: it is both a political instrument, it is a creative activity, and it is a force of nature... No one had said this before. War is an act of violence that can be both rational and irrational – rational in its aims and means, irrational in its destruction and violence.

Clausweitz could need a more thorough survey but we won't deliver that now. We will just give you some informal remarks -- like -- in the last book of On War is discussed absolute war, war stripped of social restraints (Kant is said to have inspired this “absolute” approach). Danger, friction, uncertainty... Clausewitz vocabulary: tactics, the art of winning battles; strategy, “the art of using battles in order to gain the objectives of the campaign” (p. 116) Be strong, attack the decisive point; to win by maneuver only is nonsense...

+++

Between the age of Hellenism, like the Battle of Raffa in 217 BCE, and Waterloo in 1815, pitched battles were rather similar: armies of about 30-40.000 opposing each other. The appearance of firearms changed the face of battle, but only slightly, for battles were still fought with the opposing armies in sight of each other, with the men standing up, all of it taking place in a well-defined space (say 5 times 5 kilometers) and time (mostly, a day).

The next milestone in this development came in the mid-1800s, with the appearance of rifles, with a decidedly longer range of fire than muskets; at the same time the artillery saw the old muzzle-loader being replaced by ordnance that were breech-loaded and had rifled barrels, resulting in quicker rate of fire and longer range. Tactically, this resulted in a period of experimentation (American Civil War, Prussia’s wars of unification); it took some time to bring the lesson home that, for instance, charging against a line of infantry, protected by some obstacle (stone wall, earth wall) and armed with rifles, was tantamount to suicide. However, a commander like Prussia’s Helmuth von Moltke knew this and adapted his way of warfare to this.

He also knew of the need for railways when mobilizing the new, vast conscript armies. A railroad was a tangible, cast-iron form of the previously rather vaguely conceived “line of communication”. To plan for novelties like railroads, mobilization, maps, and telegraphic communications the Prussian General Staff, until then just a department inside the War Department, responsible for peace-time training and armament, grew into a vast bureaucracy. – At Königgrätz in 1866 the dispersed Prussian advance eventually turned into a virtue; the enemy was encircled, “the highest feat which strategy can achieve”, Moltke said in 1873 in a letter to von Treitschke (p. 136). This victory foreshadowed the Kesselschlacht of Sedan, which in turn became a conceptual obsession of von Schlieffen.

In other words, strategic offensive, tactical defensive was the recipe for victory. It still might be.

Strategic offensive, tactical defense: psychologically it is easy to make soldiers advance, to go on the offensive; conversely, to then hold them back might be hard, mirrored in what van Creveld says about Moltke’s concept: “Thus, strategically speaking, Moltke, intended his armies to take the offensive. Tactically the troops were supposed to make use of their firepower and remain on the defensive, although in practice that order was not always obeyed.” [p. 136] – This might be based on the situation at Königgrätz, which was a rather vast, hard-to-survey battle. It was also true of the operations of 1870, where Prussian armies often needlessly attacked strong French positions. However, in the final Kesselschlacht Moltke effected, Sedan, everything was more tight; there we had Prussian artillery surrounding the French captured in the town of Sedan. The battle was essentially won by the artillery.

Further in Moltke’s world... – In order for orders inter alia not becoming wire-tapped they should be kept short, telling the sub-commanders what to do, not how to do it. These kind of short “Sesselbefehle” (orders from the saddle) implied a well-trained army kept together by mutual trust, unified by a single goal and spirit, mirrored in the 1936 version of Truppenführung where it read, “war demands the free independent commitment of every soldier from the private to the general” (quoted after van Creveld p. 137).

+++

By the time Alfred von Schlieffen became chief of the General Staff it was no longer an obscure bureau of the War Department, it was a core institution of the Reich. Schlieffen’s thought focused on things like war on two fronts, strike out France before Russia because France would be quicker to mobilize and the country having lesser maneuver depth, enabling a Kesselschlacht à la Cannae... Schlieffen wrote a 3-page essay on Cannae after he had resigned, in 1906. In other of his writings (The Warlord; War in the Modern Age) we for instance were given the vision of “the empty battlefield” we later saw realized in the Western Front no man’s land of WWI.

von Schlieffen realized that the longer ranges of fire from rifles and cannon necessitated dispersion of the troops. Thus, no more colorful uniforms, no compact formations led by the general on a hill; instead modern battles meant vast, seemingly empty fields where you only could catch glimpses of troop formations, fortifications, and artillery batteries, the latter mostly visible by night by its muzzle flames. However, Schlieffen died before he could see this realized in WWI; he lived 1833-1913.

+++

Concepts of naval war is a vast era... And armies and land warfare are what we favor, not chasing after wind on the oceans. Nevertheless, A. T. Mahan (1840-1914) for his part spoke about large, modern navies meeting in a great sea battle; no politics was involved. But the British Julian Corbett (1854-1922) took this, politics, into consideration when discussing naval power historically. Corbett also saw the navy’s prime task as shipping armies to the zone of operation, quite a heretical view for a Brit (where the lauding of the navy per se is a long-standing tradition).

+++

The inter-war period of 1919-1939 was interesting, but we won't go into it here. Suffice to say that in his book van Creveld covers it comparatively well. Maybe some other time we ourselves will speak about the historical etc. meaning of Guilio Douhet, J. F. C. Fuller, Liddell Hart, and other military thinkers of this era.

+++

OK, one military thinker of this period we will highlight: Erich Ludendorff and his 1936 book Der totale Krieg. In the latter half of WWI Ludendorff led Germany into the realm of total war and in his book in question he formulated it conceptually. – He meant: war is more than fighting battles; it is about total mobilization (cf. Jünger, Die totale Mobilmachung) of a nation’s resources. Even Hoche and Carnot knew this back in the 1790s. Everything would be mobilized for the war effort, even the people’s morale, more efficiently than what Imperial Germany had done, Ludendorff meant, in this following the cue of Hitler in Mein Kampf (1925); for his part, Hitler criticized the Wilhelmine way of propaganda, deeming the British way of “psychic war” more exemplary.

Ludendorff also tangibly approached Hitler in politics; however, as it turned out, in the long run the old General couldn’t cooperate with Hitler, not after the failed 1923 coup. That said, Ludendorff’s Totale Krieg ideas are pretty much a blue print for the major players in WWII, along the whole gamut: Nazi Germany, US-UK, Soviet Russia. Dictatorship (or “democracy with regimentation and no freedom of expression,” which is virtually the same thing) was needed to curb the natural independence of industrial leaders, union leaders, generals, and the citizens, etc., all in order for waging total war.

+++

We now come to the post-war era, the era from 1945 and onwards. Post-war conflicts were rather often asymmetrical, having modern states fight third-rate military powers; however, the latter could sometimes strike back and win by using guerilla warfare as part of a total defense system, having guerillas fight alongside conventional forces (China; Vietnam).

This van Creveld holds. It will serve as a symbolical wisdom of what he says of modern military thought, which we will not go into right now. However, to give an illuminating quote of his from the modern era we for instance have this: “[T]he 1980s saw a revival of conventional warfare theory centring around such ideas as ‘manoeuvre warfare’ and ‘air-land battle’. As these terms imply, both focused on strategy and the operational art while all but ignoring grand strategy. Manoeuvre warfare took the German campaigns of the Second World War as its model, so much so that for some ten years ‘German’ and ‘excellent’ were considered synonymous, and ex-Wehrmacht generals were treated to free lunches at the Pentagon. Air-land battle could barely be distinguished from, say, what Patton and his supporting VIIth Tactical Air Force had done to the Wehrmacht at Falaise in 1944.” (p. 188)

+++

It is useless to prophecy about the future of war, or about a possible impending era of peace – for, as Plato said, the only people who will no longer see war are the dead. This is referred to by van Creveld on p. 213 and it is a fine coda to his book.

+++

Hereby the chapter headlines of Creveld’s book:

1. Chinese Military Thought. 2. From Antiquity to the Middle Ages. 3. From 1500 to 1763. 4. Guibert to Clausewitz. 5. The Nineteenth Century. 6. Naval Warfare. 7. The Interwar Period. 8. From 1945 to the Present.

+++

Finally, hereby what strikes us as a rather timeless van Creveld wisdom: “In military science as in so many others, attention to detail is absolutely vital and cannot be dispensed with. In military science as in so many others, attention to detail is not enough and does not automatically translate into genius.” (p. 42)



Related
Rigorism (2022)
Burning Magnesium
Heinlein and My SF Study

söndag 3 april 2022

Recension: Putin rustar Ryssland (Elfving 2014)

In Swedish. -- Ryssland är på tapeten. I och med Ukrainakriget. Jag bloggade nyss om en annan aspekt av "rysk krigsmakt", nämligen Afghanistankriget 1979-1989. Härmed något liknande men mer aktuellt: den reformering och förstärkning av den ryska krigsmakten som skett efter 2008.




Detta är recension av följande bok: Jörgen Elfving. Putin rustar Ryssland – den ryska björnen vaknar till liv. Stockholm: SMB, 2014.

Denna bok beskriver ryska militärreformer från 1992 och framåt. Författaren, Jörgen Elfving, är före detta officer i svenska armén (övlt). I denna bok har han täckt in hela det ryska försvaret, från armé och flygvapen till marin mm. Hur såg ryska försvarsmakten ut 2014 i ljuset av den modernisering som pågick? Denna fråga besvaras i boken. Och det hela torde kunna intressera även dagens läsare.

Det inlägg ni nu läser rubriceras ”recension”. Och för att få recenserandet undanstökat kan det sägas att Elfvings bok i stort sett är rekommendabel. Att skriva neutralt och ”evidensbaserat” om Ryssland är idag inte lätt, inte ens 2014 då boken kom var det lätt, men Elfving lyckas överlag med det. Boken är faktaspäckad och är delvis skriven i formulärform; dock piggas man upp av strängt taget onödiga, men roande tillbakablickar på tsartidens armé-, flyg- och flottväsen. Sovjettiden som bakgrund belyses också nöjaktigt.

I det följande kommer jag att gå igenom bokens innehåll; jag återger fakta och synvinklar som både kan vara nyttiga för dagslägets syn samt vara intressanta i vid mening. Fokus ligger på armén men vi kollar även in de andra vapengrenarna i den mån vi känner för det. Därtill kommer vi att inflika reflektioner och fakta från källor som uppstått efter 2014. Så det nedanstående är en vid diskussion om Rysslands krigsmakt av idag; Elfvings framställning är utgångspunkten och huvudkällan. På slutet en strategisk slutsats av undertecknad.



Utvecklingen 1991-2008

Ryssland är historiskt en fastlandsmakt och har alltid haft prio på armén, även om sjö- och flygstridskrafter också varit nämnvärda. I sin studie säger sig Elfving ha utgått från ”öppna källor som följts under en längre tid. ... [T]ill skillnad från sovjettiden är idag den ryska öppenheten betydande.” [s. 7] (Min LS kommentar till detta är: sovjettiden är idag onekligen historia – men – vad gäller läget i Ryssland så var öppenheten kanske större 2014 än idag, 2022; jag tänker här på krigstillståndet till följd av Ukrainakriget.)

Sovjetunionen upphörde formellt 1991. Dess femton delrepubliker blev då alla självständiga stater. Den största, lika med Sovjets forna kärnland, Ryssland, blev den i sammanhanget dominerande staten; på ruinerna av det som varit Sovjetunionen blev Ryssland hegemonen, den stat som utövade hegemoni, dvs. ett slags informell dominans.

Ryssland av idag kallas ”Ryska federationen” eller ”Russian Federation”. Det har man hetat sedan 1991, då Sovjetunionen upplöstes. Sedan 1993 är man en federal presidentstyrd republik, under Putin med markant auktoritära drag.

Det nya Rysslands armé har länge varit i ett betänkligt skick, visat bl.a i Tjetjenienkrigen 1994-1996 och 1999-2000. Problemet med ryska armén denna tid var generellt/doktrinärt en för stor och omodern armé med därtill för stor förlitan på kärnvapen.

+++

Rysslands förste ledare, Boris Jeltsin, försökte hålla militären på gott humör samtidigt som han inte gav dem några nämnvärda resurser för modernisering mm. Vladimir Putin, som ledde Ryssland under det andra Tjetjenienkriget, hade dock större gehör för försvarsmaktens behov. Några omedelbara resultat i upprustning och reformering kom dock ej förrän efter Georgienkriget i augusti 2008. Elfving: ”[Georgienkriget] blev en viktig strategisk seger för Ryssland och satte stopp för planerna på en utvidgning av NATO med Georgien och Ukraina som möjliga nya medlemmar i alliansen.” [s. 11]

Georgien-kriget varade cirka en vecka i augusti 2008. Jätten Ryssland vann förvisso mot dvärgen Georgien men det hela gick inte som på räls. Strategiskt vann man Georgienkriget men taktiskt-operativt var läget dåligt. Ty kriget ”uppenbarade på ett obarmhärtigt, och genant, sätt bristerna i de ryska stridskrafternas utrustning, organisation och förmåga. Trots att kriget kunde betraktas som en framgång fanns det brister, i första hand avseende ledningssystem, underrättelsetjänst, samband, elektronisk krigföring, med mera.” [s. 11-12] Med andra ord, ryska armén släpade efter inom sektorn C3I, command, control, communications and intelligence.



C3I

2008: Ryssland insåg att man måste bättra sig inom C3I.

Elfving nämner inte uttryckligen det följande – men – läget var sådant att ryska armén nu måste modernisera sig med datorer och elektronik, så som NATO gjort för länge sedan. Under Gulfkriget 1990-91 excellerade väst i sina C3I-förmågor och långt om länge måste Ryssland ta efter detta mönster; det insåg ryssarna själva.

Ryssland beslutade sig därför, hösten 2008 i Georgienkrigets kölvatten, för att modernisera försvaret. Man kallade det inte uttryckligen ”reform”, det ordet var lite utslitet då i dessa sammanhang, så man talade om ”att ge de ryska stridskrafterna ett nytt utseende” [Elfving s. 12].

Nåväl, ett långsiktigt reformprogram inleddes. Brigad skulle bland annat bli arméns grundenhet; mönstret regemente-division-armé, med sovjetrysk tradition, avskaffades. Det visade sig dock svårt att få till funktionella brigader så det hela resulterade i att nivån under brigad, bataljon/bataljonsstridsgrupp, ofta blev grundenhet. Antalet officerare minskades liksom antalet skolor; man kan gissa att de senare ofta hade dubbleringar (olika skolor undervisade i samma ämnen) så detta var i så fall förnuftigt. Dessutom avskaffades bruket med fredstida regementen/kaderförband; alla förband skulle nu ha samma höga beredskap/tillgänglighet.

Målet var en försvarsmakt (alltså armé, flotta, flyg – allt) år 2012 som omfattade en miljon man. Det hela innebar också upprustning och modernisering; åtskilliga triljoner rubler skulle tillföras försvaret. Dessa rubler blev också tillgängliga; under 2010-talet tjänade Ryssland en hel del på att sälja gas och olja. Och själva huvudskälet till denna upprustning var att man kände sig hotade av NATO’s utvidgning; den västliga försvarsalliansen stod och står under 2000-talet bokstavligen vid Rysslands gränser. Visst kunde de forna lydstaterna som de i Baltikum plus Polen känna trygghet av att vara med i NATO, det hör förstås också till bilden. Förtrycket av randstater under Sovjettiden ska inte historiskt glömmas bort.



Läget idag (2014-)

För en översikt över det ryska försvaret idag, låt oss börja med att se på armén, de ryska markstridskrafterna. De indelas i följande truppslag: motoriserat infanteri, stridsvagnsförband, artilleri- och raketförband, luftvärnsförband samt underhållsförband. Därtill kommer ”specialförband” till vilka bl.a. räknas spaningsförband, ingenjörsförband, NBC-skyddsförband och telekrigsförband. För markstridstrupp har man dessutom ett fristående vapenslag i form av de luftburna trupperna, VDV, varom mer nedan.

En nutida rysk motoriserad skyttebataljon kan [enligt Elfving s. 79] ha tre kompanier motoriserat infanteri, ett granatkastarkompani, en sk. granatsprutepluton, en pv-pluton samt stab, spaningspluton, pionjärpluton samt tross- och sjukvårdspluton. I strid tillförs i regel en stridsvagnspluton; detta var iaf. en sovjetisk specialitet och traditioner dör långsamt. Och även utseende i övrigt för en sådan här motoriserad skbat var detsamma under sovjettiden. – Pansarbataljon har tre pansarkompanier mm.; också här är strukturen i stort som under sovjettiden. Det nya är tillförseln av datoriserade ledningssystem.



Det vanligaste handeldvapnet för den ryske soldaten är AK-74M med 5,45 mm kaliber. En nyligen införd AK är AK-12. Sedan finns förstås allt som behövs i vapen- och stridsfordonsväg för en nutida armé: ksp, pansarvärn, stridsvagnar (med modell Armata som en nyhet efter T-72 och T-90) samt pansarbandvagnar mm. mm., i stort sett av modernt och uppdaterat slag. Stridsvagnar av typ T-54 och T-62 har utgått, men T-72:or torde ännu användas. – På s. 105 i Elfvings bok finns en bild på vad som ser ut som en svensk Bv 206 (se bild ovan); dock är detta fordon ryskt och heter GAZ-3351. Elfving säger inget mer om den men enligt Wikipedia är denna bandvagns förekomst i Ryssland lika med en överföring av Hägglunds koncept; fordonet tillverkas på licens av ryska GAZ Group. Fordonstypen torde endast ha marginell användning i ryska armén, såsom fraktfordon för ingenjörsförband mm.



Flottan

Vi övergår nu till en titt på ryska flottan [Elfving s. 110ff]. Under den tidiga sovjetepoken spelade marinen liten roll. Det fanns inget direkt marint hot och de före detta tsarryska sjöofficerarna ansågs opålitliga. På 30-talet (andra femårsplanen, 1933-37) inleddes dock ett marint förnyelseprogram, men andra världskriget hejdade det hela. Under Stora fosterländska kriget spelade sovjetmarinen en underordnad roll. Det enda slagskepp man hade i Östersjön var Marat, som sänktes av Stukapiloten Hans-Ulrich Rudel i en legendarisk räd, 23 september 1941 (han fällde en av de två 1000-kg bomberna ifråga). Några ryska slagskepp har sedan aldrig sjösatts eller opererat i Östersjön, endast kryssare.

Efter Tysklands nederlag 1945 kunde sovjetmarinen överta rätt många före detta tyska fartyg. – På s. 111 anges den sovjetiska marina utvecklingen (i stort, inte bara i Östersjön) enligt dessa hållpunkter:
. 1945-1955: stöd av markstridskrafterna.
. 1955-1960: bryta motståndarens sjöförbindelser.
. 1960-1970: nedkämpa motståndarens hangarfartygsgrupper och landbaserade resurser.
. 1970-1985: nedkämpa motståndarens hangarfartygsgrupper och landbaserade resurser.
. 1985-1991: nedkämpa motståndarens hangarfartygsgrupper och landbaserade resurser genom vedergällningsangrepp.
1985 nådde sovjetflottan sin styrkemässiga kulmen. Enligt västkällor hade man god förmåga inom bland annat ”minkrigföring, sjömålsrobotar och taktiska landstigningar” [s.112].

Efter Sovjets fall övertog Ryssland huvuddelen av den ryska flottan men det hela var till föga nytta. Gamla fartyg rostade bort och skrotades, nybyggnationen avstannade och övningsverksamheten var låg.

+++

Ryssland har alltså idag hämtat sig ur 1990-talets/tidiga 2000-talets svacka. Likt det övriga försvaret har flottan upprustats; även om sovjetiska nivåer inte uppnåtts så har förvisso ryska marinen stärkts. I marinen ingår idag både över- och undervattensfartyg, marininfanteri och marinflyg. Den är uppdelad på Norra marinen (Murmansk), Östersjömarinen (Leningrad), Svartahavsmarinen (Sevastopol) och Stillahavsmarinen (Vladivostok). Därtill har man Medelhavseskadern, ”vilken i februari 2014 omfattade 12 fartyg. Fartygen i eskadern roteras ur samtliga mariner och en liknande styrka fanns i Medelhavet under sovjetperioden och fram till 1992.” [s. 113] LS: denna styrka, 5th Operational Squadron, var grunden för den ryska insatsen i Syrien 2015-2017. Den är baserad i Tartus (antikens Antardus) i Syrien samt i Sevastopol.

Ryska flottans flaggskepp idag är hangarfartyget Amiral Kuznetsov. Det har anor från sovjettiden (sjösatt 1985) men blev fullt operativt först 1995; som en kuriositet kan nämnas att det är oljeeldat, ej atomdrivet. Övriga nämnvärda ryska örlogsfartyg av idag är till exempel svartahavsmarinens flaggskepp, robotkryssaren Moskva, samt Norra marinens fregatt Viceamiral Kulakov. Mer i detalj så har marinen förnyats under 2010-talet med tillförsel av nya fartyg, framför allt ubåtar. De två amfibieattackfartyg man beställde av Frankrike fick man dock i slutändan inte köpa, och detta av politiska skäl (Ukrainakrisen 2014); de såldes istället till Egypten. – Det ryska marininfanteriet var för sin del 2014 förhållandevis svagt, med föga toppmodern materiel.



Flygvapnet

Vidare i Elfvings bok, nu om flygvapnet [s. 129 ff]. Det sovjetiska flygvapnet (närmare bestämt dess marinflygsdetalj) sägs ha bombat Berlin i augusti 1941, men det var en engångsföreteelse. Liksom marinen var flygets roll i stort under Stora fosterländska kriget att stödja markstridskrafterna. I övrigt kan nämnas att luftkriget på östfronten, jämfört med hur det var på västfronten, var lågintensivt.

Efter kriget tillkom en ny luftkrigs-vapengren, fjärrflyg lika med strategiskt bombflyg. Därtill var transportflyget ett eget flygslag. Därtill fanns frontflyget, avsett för understöd av markstriden. Man kom snabbt in i jetåldern; 1952 sägs flygplanparken till 85,5% ha bestått av jetflygplan [s. 130]. 1990 hade sovjetflyget 6.079 flygplan av olika typer, däribland stridshelikoptrar som Mi-8 och Mi-24.

Likt armén förnyades det ryska flygvapnet efter Georgienkriget 2008. En del system har förvisso sovjetursprung men har moderniserats, på samma sätt som USA moderniserat exempelvis F-18 Hornet från 70-talet fram till idag. Fjärrflyg: Tu-22M3, Tu-95MS, Tu-160, hkp Mi-8. Jaktflyg: Su-30SM, Su-35S, Mig-29SMT, Mig-35S, T-50/PAK FA. Attackflyg: Su-25-SM (modernisering av gamla Frogfoot), Su-34 (av detta plan ska man ha cirka 150-200 stycken). Arméflyg: hkp Ka-51, Mi-28H ”Nattjägaren”, Mi-35M (modernisering av gamla trotjänaren Mi-24), Mi-8-MTSj.



Bemanning

Elfving har ett helt kapitel om ”bemanning”, om manskap och officerare i dagens ryska försvar. – Kort kan sägas om armén härvid: förr, under sovjettiden, var arméns manskap värnpliktigt. Idag ska det vara både yrkessoldater och värnpliktiga. Yrkessoldater fanns redan under Georgienkriget, men de gjorde enligt uppgift inte så bra ifrån sig där. [Källan för detta är en analys av Georgienkriget 2008, utrett på engelska av ett förmodligen svenskt författarpar, Carolina Vendil Pallin och Fredrik Westerlund; se här.]

Yrkessoldater är alltså inget universalmedel för att uppnå målet ”smal men vass armé”. Men en kombination yrkessoldater-vpl är dock bra för att ha kontinuitet i organisationen, ha ständig tillgänglighet/beredskap för förbanden. Däremot, med endast värnpliktiga, tenderar man att få toppar och dalar i tillgängligheten.

För försvaret som helhet gällde för 2014 (när Elfving skrev sin bok) att allmän värnplikt rådde för män mellan 18 och 27 år (2009 var tiden för grundutbildning 12 månader lång). För kontraktsanställda/yrkessoldater gällde att de skulle vara mellan 19-35 år gamla och ha någon form av gymnasieutbildning.



Övriga vapengrenar

Förutom armé, flygstridskrafter och marin har Rysslands försvar dessa vapengrenar: strategiska robottrupper, rymd- och luftförsvarstrupper, samt VDV, lika med luftlandsättningstrupper. Härmed något om dessa.

Först robottrupperna. Enligt Elfving s. 39ff är dessa del i den ryska sk. kärnvapentriaden, där de andra två delarna är marinens kärnvapenbärande ubåtar samt fjärrflygets bombplan. Grunden till robottrupperna las med erövrade tyska V2-raketer samt tvångsenrollerade tyska ingenjörers arbete från avk:s slut och in på 50-talet. Kapustin Jar blev robotskjutfält. Man utvecklade ballistiska robotar beväpnade med stridsspetsar av kärnvapentyp eller konventionell typ. Själva vapenslaget ”robottrupper” bildades 17 december 1959. Nya robotar utvecklades under hela sovjeteran. Efter Sovjets upplösning fick vissa före detta sovjetrepubliker, nu självständiga stater, kärnvapen på sin lott. Men 1996 hade samtliga kärnvapen överförts till Ryssland.

Byråkrati: ”År 1997 slogs de strategiska robottrupperna samman med rymdstridskrafterna och luftförsvarets rymd- och robotförsvarstrupper, men delades i juni 2001 upp i de strategiska robottrupperna respektive de kosmiska trupperna.” [s. 42]

Fler byråkratiska penndrag: de sistnämnda kosmiska trupperna blev 2011 grund för en ny vapengren, rymd- och luftförsvarstrupperna. Man skulle möta både hot från luften och rymden; att Europa samtidigt planerade att skaffa ett amerikanskt antirobotförsvar sägs ha bidragit. [s. 48]. USA tycks ha tagit efter Ryssland genom att 2019 skapa en liknande rymdförsvars-vapengren, US Space Force. (Den blev därmed USA:s sjätte vapengren jämte armé, flygvapen, flotta, marinkår och kustbevakning.)

Rysslands rymd- och luftförsvar, som alltså är ännu en vapengren jämte robottrupper, armé, flyg och flotta mm, ska [s. 48]:
. upptäcka uppskjutningar av ballistiska robotar
. förvarna om robotangrepp
. bekämpa fientliga robotar
. skydda stats- och försvarsinstallationer, stridskraftsgrupperingar, städer och industrier
. följa föremål i rymden
. upptäcka hot mot Ryssland i och från rymden
. skjuta upp satelliter för både militär och civil användning
Rymdförsvarets material utgörs av radarstationer, luftvärnsrobotar och antiballistiska robotar. [s. 52] För försvaret av Ryssland använder man luftvärnsrobotar med kort, medellång och lång räckvidd [s. 49]. Vissa luftvärnsrobotförband tillhör dock flygvapnet [s. 51].



Luftlandsättningsförband

Så något om VDV: luftlandsättningstrupperna. Efter Elfving s. 58 ff.

Sovjet var tidigt ute med att sätta upp luftburen trupp. Det mest spektakulära var fallskärmsförband och redan 1930 genomfördes en övning för detta: soldater med fallskärm på ryggen hoppade från ett bombplan typ TB-3 [s. 58]. Man satte upp flera fallskärmsförband med inalles 50.000 man, men under Stora fosterländska kriget genomfördes rätt få luftlandsättningar. En gjordes under slaget om Moskva vintern 1941-1942; den sista gjordes ”i slutet av september 1943 i samband med övergången av Dnjepr då en tillfälligt sammansatt fallskärmskår med tre brigader med mera fälldes i syfte att hejda tillförsel av tyska förstärkningar och underlätta Voronezjfrontens anfall över och söder Dnjepr” [s. 59-60]. Denna styrka sägs ha landat mitt i en tysk pansarstöt varmed den, fallskärmsstyrkan, blev förintad.

Att så få fallskärmsoperationer gjordes berodde generellt på bristen på tillgång till transportflygplan. Det fanns även ”brister i förmågan att planera och genomföra luftlandsättningsoperationer” [s. 60]. – 1946 avskildes luftlandsättningsförbanden ur flygvapnet och blev del av Stavkas reserv, vilket torde kunna ha inneburit att de nu blev en egen vapengren. På sikt tillkom stora transportplan samt pansarskyttefordon som kunde fällas med fallskärm. Sådan ”llpsk” såsom BMD-1 kunde fällas med två man sittande i den; den första dylika fällningen skedde 5 januari 1973 med löjtnant Margelov ombord. Han var son till general Margelov, som på 50-talet blev chef för luftlandsättningsförbanden. Som tack för sina stora insatser för vapengrenen kom generalen att kallas ”fallskärmssoldat nummer 1” [s. 61].

Under sovjettiden var luftlandsättningstruppen talrik (cirka 100.000 man). Även under postsovjetisk tid har de utmärkt sig; i Tjetjenien, Georgien samt som fredsbevarande trupp Jugoslavien. Intressant var att man i Georgien 2008 inte uppträdde ”som divisioner och regementen utan i form av bataljonsstridsgrupper” [s. 62]. Med andra ord, bataljonsstridsgruppen, ”BTG”, Battalion Tactical Group, är numera grundformen för all högre stridsverksamhet, vilket enligt mig är en tendens i hela världens moderna arméer. En bataljon har tillräckligt med eldkraft för att kunna operera tämligen självständigt.

Huvudfordonet för VDV var 2014 psk-vagnen BMD-2, som då hade 40 år på nacken (s. 65). Sedan kom bl.a BMD-4.

Elfvings bok kom alltså 2014. En uppgift från 2015 som jag inhämtat är att VDV räknar 45.000 man. Det är en halvering jämfört med sovjettiden men ändå en aktningsvärd styrka – en styrka som Rysslands grannar alltså måste ta med i sina beräkningar, jämte den upprustade ryska armén och allt annat.



Slutsats

Slutsatsen då, om Ryssland militära förmåga idag? Elfvings bok är som sagt upplysande och jag baserar det följande på den samt diverse ur egen fatabur.

Som antytts har ryska arméns modernisering i mångt och mycket handlat om att förbättra ledning och sambandselement. Ökad användning av datorer och elektronik (såsom ”införande av datorstödda ledningssystem”) samt göra förbanden ”smalare men vassare”; detta är, så vitt jag kan se, ledmotivet. Man har så att säga på ett tekniskt-praktiskt plan ”Nato-iserat” armén, gjort den modernare; gjort den till mindre av en klubba, mer till ett svärd. Idén från sovjettiden med stora, delvis omoderna pansarförband, stödda av talrikt artilleri och (potentiellt) kärnvapeninsats, har övergetts; nu gäller mindre men eldkraftigare bataljonsstridsgrupper ledda inom en brigadstruktur.

Kärnvapnen finns ännu kvar men under dessa är man kapabla till ”flexible response”, ett behov man såg redan under FN-insatsen i forna Jugoslavien på 1990-talet. Läxan ”flexible response”, alltså förmågan hos en försvarsmakt att kunna utkämpa krig av skilda slag, gjorde NATO redan i början av 1960-talet. Sovjet, tryggt i sin kontinentala fästning, hade då inget behov av att frångå sin doktrin med en massarmé med stora mängder pansar; den tjänade landet väl, såsom i Tjeckoslovakien 1968, som ju var en sovjetrysk ockupation av ett grannland, utförd med pansardivisioner i spetsen. Senare (1979) invaderade Sovjeryssland Afghanistan och då märktes att den massiva pansaramén var ett trubbigt instrument för aktuell krigsskådeplats. Men man anpassade sig taktiskt (ett exempel på sk. tactical adaption); efter inledningsskedet nyttjade man i huvudsak Spetsnaz och lokala förband för att strida mot gerillan.

Post-sovjetiska försök att stärka försvaret gjordes enligt idén om en smalare och vassare försvarsmakt. Målet har, i stort sett, uppnåtts idag år 2022. Det ekonomiska uppsvinget under 2010-talet möjliggjorde iaf. höjda försvarsbudgetar. Men riktigt hur djupt reformer och materielförnyelse nått är svårt att säga. Hur Ukrainakriget ska utvecklas är tämligen svårt att i skrivande stund (april 2022) sia om.

Men man kan åtminstone säga detta: sedan Tuchatjevskis arméreformer på 1920-talet har den ständiga ryska strävan varit att föra kriget in på fiendens territorium. Och det ser vi exempel på i Ukraina idag 2022. Ryssland är en geopolitiskt fokuserad, expansiv makt. Och då är slutsatsen att Rysslands grannar, inklusive Sverige, bör hålla garden uppe mot denna makt. Särskilt idag, då man tydligen stärkt sig efter svackan som rådde under 1990- och tidigt 2000-tal.



Relaterat
Pansargrenadjärinfanterifänrik
Afghanistankriget 1979-1989
Burning Magnesium -- presentation på svenska
Trotylstorm i öster (2018)